Med facit i hand så började hela den här resan under hösten 2010. Redan under september/oktober månad så kände jag när jag kom hem från jobbet att jag var otroligt trött och somnade i soffan framför dumburken vilket jag inte brukar göra iaf inte så ofta så då var fallet, trodde då att det berodde på att det var mycket på jobbet.
I slutet av oktober blev jag förkyld och fick en hisklig hosta som aldrig ville försvinna. Fick på julafton rådet av min frus fasters man att gå och kolla så att jag inte hade lunginflammation för vi skulle nämligen åka till Thailand på semester den 3:dje januari 2011. I mellandagarna gick jag så till vårdcentralen som skickade mig på röntgen redan samma dag. Jag fick komma tillbaka på eftermiddagen och fick beskedet att de kunde se en förändring på min högra lunga och att man var tvungna att boka in en datortomografi för att kunna se mer exakt vad det var. Första frågan jag hade var om vi fortfarande kunde åka till Thailand……. Fick veta att det inte skulle vara några problem.
Vi kommer hem från Thailand sent på natten den 18 januari och när jag dagen efter går igenom posten har jag fått en kallelse till en datortomografi den 20 januari. Får i samma veva en kallelse till lugnmottagningen den 26 januari. Den 26 januari träffar jag för första gången den person som kommer att bli väldigt viktig för mig framöver. Min läkare på lungmottagningen. Jag är själv hos läkaren när jag får höra att jag har tumörliknande förändringar i höger lunga. Det tar ett tag innan jag riktigt fattat vad han har sagt, allt går liksom i ultrarapid. Det som därefter händer går allt annat än i ultrarapid, jag blir ombedd att komma tillbaks dagen efter då de ska lägga in mig på lungavdelningen för jag måste nämligen dräneras på en massa vätska som jag har i lungsäcken.
Efter 9 dagar på sjukhus med otaliga prover, dränage av vätskan i lungsäcken, bronkoskopi och röntgen var och varannan dag så får vi fredagen den 4 februari beskedet. Du har cancer. De tankar som går igenom mitt huvud just då minns jag knappt, allt är som i ett töcken, samtidigt som vi (med vi menar jag min underbara fru) försöker komma på vettiga frågor att ställa till läkarna. Under de kommande dagarna genomgår jag allt från sorg till ilska, mina känslor är som hela havet stormar. Under samma period så märker jag sakta men säkert att jag blir oerhört fokuserad på att förhålla mig till de fakta som vi har och inget annat, en sak i taget. Jag har alltid varit envis och jag hatar att förlora, två väldigt bra egenskaper i min kamp.
Under våren så genomgår jag 4 cellgiftsbehandlingar. Under tiden så är jag till en början 100% sjukskriven och försöker gå ut och gå så mycket som möjligt. I början tar det mig 15min att ta mig runt kvarteret som normalt tar 5min, men ganska snabbt märker jag snabba förbättringar i min fysik, efter 2-3 veckor så går jag 6km utan att behöva stanna. Detta skapar en otrolig psykisk boost som jag till stor del har min far att tacka för som pushade på mig då jag inte kände för att gå ut och gå. Tack pappa!!! Efter två behandlingar så röntgas jag för att se hur jag har svarat på behandlingarna. Det är otroligt pirrigt när jag går in till läkarna för att få höra hur det gått. Han tar upp mina bilder på en skärm och visar mig en före och en efter bild. Wow! Det syntes knappt inget på den nya bilden. Jag hade svarat bättre än väntat.
Min familj (min fru Ulrika, Emilia 12år och Hanna 10år) och vänner har under den här perioden varit helt underbara, min fru och mina barn har varit ett otroligt stöd. Min fru Ulrika har fått dra ett stort och tungt lass och jag kan bara säga en sak. Superwoman släng dig i väggen för här har du mött din överkvinna :) Det har inte bara kommit dåliga saker av det här, jag känner och säkert många med mig att man får ett annat perspektiv på livet. Jag har kommit ännu närmre min familj, jag försöker ta tillvara på tiden på ett annat sätt. Planeringshorisonten är mycket kortare och vi försöker leva mer i nuet.
Bakslaget!!! Vi är nu framme i september 2011 och jag har precis börjat jobba 100% igen. Jag känner att jag har lite ont i axlarna och ländryggen, men jag tror att detta beror på att jag har börjat jobba mer. Så jag går till en napprapat som ger mig massage och stretch övningar, men det blir inte bättre. Jag tar då kontakt med min läkare som skickar iväg mig på en skelettscintigrafi och när jag får svar på den så rasar världen ihop igen…… man upptäcker att det finns metastaser i skelettet. Den här gången är det bara en känsla som sköljer över mig och det är ren och skär vrede. Jag är sååå förbannad, allt var ju på väg åt rätt håll! Men jag sansar mig ganska snabbt och frågar min läkare vad planen är hur vi ska gå vidare, fokuset är tillbaks, måste bara ta en sak i taget och försöka att inte låta tankarna springa iväg.
Jag har sen dess genomgått ytterligare 8 behandlingar och enligt den sista skelettröntgen så ser vi nu en klar förbättring. Smärtan finns fortfarande kvar men den är enklare att tackla rent mentalt när man vet att det går åt rätt håll.
Jag vill passa på att säga tack till de fantastiska sköterskorna på E41 på SÄS i Borås, ni gör ett otroligt jobb!!!!!!
För mig och min familj finns det bara en sak som gäller…………. Besegra cancern!
Niclas Müller med familj
